Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bengtåke Carlson: Brant led med blommor

Det var fler backar uppför än nedfört åt bägge hållen – det var i alla fall vad jag kunde ta gift på, skriver Bengtåke Carlson.

Den som ska utöva stavgång i oländig – för att inte säga stundtals eländig – terräng får omsider inte bara en god kondition utan dessutom en icke föraktfull kunskap om blommor.

I alla fall om den man går tillsammans med har kännedom om i stort sett allt som rör dylika ting.

Det har inte jag – den som inte tror mig kan fråga min lärare i naturlära – det hette så på min tid. Det var den tid då vi läste om blommor för sig och bin för sig. Ett antal år senare läste vi om dem tillsammans, men det var inte det denna sak skulle handla om.

Min käresta och jag vandrade en väg som hade en mycket märklig egenskap, det vill jag berätta först.

Jag har aldrig tidigare upplevt något dylikt, det måste jag säga.

Nämligen enligt följande. När vi gick det ena hållet, så var det massor med uppförsbackar. Betydligt fler än vad det var backar nedför. För att ett ögonblick återgå till skolan, så lärde mig fysiken – jag tror i alla fall att det var fysiken – att detta borde betyda fler antal backar nedför än uppför om vi gick åt andra hållet.

Men så var det helt enkelt inte – inte där vi gick. Det var fler backar uppför än nedfört åt bägge hållen – det var i alla fall vad jag kunde ta gift på när jag ett ögonblick vilade tungt på mina stavar och tittade på när nämnda käresta balanserade på stammar från nedfallna träd – i hög grad obekymrad över om banan gick ned eller upp, fram eller tillbaka.

– Hur orkar du? frågade jag när jag hade fått samlat tillräckligt med luft för dessa tre ord.

Hon svarade inte, ty hon hade just börjat kliva upp och ner på en bänk, som jag först trodde skulle betyda en stunds vila. Men så icke.

Det ska erkännas att min kondition har blivit bättre och det ska erkännas att det knappast än någon annans än hennes förtjänst.

Och utefter vår knöliga och branta väg växte det alltså blommor. Små blommor var det, men när det gäller just vilda blommor har jag inte så stora krav. Och jag minns att jag i min barndom var med släktingar för att titta på blåsippor – jag vill dessutom minnas att de var fridlysta, men den allmänna uppfattningen var att så länge mormor levde skulle hon ha några. I alla fall så de lagom fyllde en av hennes äggkoppar.

Om det som skedde var ett brott, så torde det under alla omständigheter var preskriberat vid det här laget, nu när både mormor och hon som plockade endast återfinns i minnet.

Men utefter vår väg i denna sena tid, fanns det lungört och svalört. Små vackra saker som har det gemensamt att det är de enda jag minns namnet på. Fast då har jag förstås glömt viol. Den minns jag, för det var en tablett i min barndom.

Då fanns det även en tablett som kallade Pax – den var god, men nån liten rar ört med det namnet har hon ännu inte pekat ut för mig.

Fast det är säkert bara en tidsfråga, ty det är rent märkligt vad hon kan om vilda små blommor, den kvinnan.

Jag har dessutom skaffat cykel – den ska jag berätta om, ifall jag inte har händerna i gips.