Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Den här artikeln kan bara du som prenumererar läsa.

Daniel Lindell: Den framtiden såg vi inte komma

Det som utspelade sig den här onsdagen i slutet av mars hade vi inte förutspått där i åttonde klass. Och om någon kläckt den idén, då hade vi nog garvat själen ur oss, skriver Daniel Lindell.

Ibland fick vi göra framtidsscenarier i skolan. En gång minns jag särskilt väl eftersom vi precis efter uppgiften hade brandövning. Jag hade alltid lite ångest inför brandövningarna för från det sista steget på brandstegen ner till asfalten var det ganska högt. Och det där med att hoppa graciöst har liksom aldrig varit min grej. Skit samma, det är egentligen inte viktigt, det viktiga är att jag minns de där framtidsdrömmarna i åttonde klass på grund av brandövningen.

Jag kom att tänka på de där framtidsdrömmarna häromdagen då jag stod i kö för ett coronatest. Utanför vårdcentralen i Kållekärr ringlade sig kön lång. Utifrån gatan genom en bilparkering i en liten bana. Där stod vi, alla vi snuviga, hostiga, rödögda och trötta. Med två meters mellanrum. Då tänkte jag på Bengt ”Hägern” Håkanssons idé om att år 2000, då skulle bilarna flyga. Magnus ”Frippe” Friberg hade någon idé om att alla trottoarer skulle bestå av rullband. Så man slapp gå. Inte helt otippat att den visionen kom just från honom, lat har han alltid varit den gossen. Men en sak var säker, det som utspelade sig den här onsdagen i slutet av mars hade vi inte förutspått där i åttonde klass. Och om någon kläckt den idén, då hade vi nog garvat själen ur oss.

Framför mina ögon, i kön där i Kållekärr, utspelade sig ett märkligt scenario. Framför mig, i olika bilar, satt flera personer och petade sig långt upp i näsan med en pinne. En äldre herre i en stor Mercedes petade med bestämd hand och med ganska små (men bestämda) cirkelrörelser. I en väldigt anspråkslös röd Nissan, precis bredvid Mercedesen, satt en ung tjej och petade på samma vis. Med munnen lite ihopsnörd, så läpparna bildade ett avlångt ”o”. Kanske för att jämna ut sträckan inne i näsan, där pinnen skulle upp. Där satt de alltså, två människor av olika kön, olika ålder och säkert från olika samhällsklasser, med varsin pinne uppkörd i näsan. Det var nästan lite vackert. Som ett stilla tecken på att vi alla, innerst inne, är likadana.

Men vacker eller ej, den händelsen såg man inte komma. Att folk skulle sitta i sina bilar och stoppa en pinne i halsen, sedan i näsan för att därefter gotta runt den i en kopp saliv. Den framtidsvisionen hade ingen av oss i klass 8C för dryga 30 år sedan. Hur det gick med mitt test? Tackar som frågar. Låt mig säga så här. Tydligen kan en pinne i näsan sluta med ett positivt resultat. Den såg man inte heller komma.