Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Den här artikeln kan bara du som prenumererar läsa.

Daniel Lindell: Jag trodde inte att vinna var viktigt – jag hade fel

När inte det gick hem hos den äkta hälften så hörde jag mig själv säga: Jag hoppas du bryter benet gumman, bekänner Daniel Lindell.

Jag har ljugit för mig själv i alla år. Tydligen. För sedan jag var liten har jag alltid sagt ”att vinna är inte viktigt för mig”. Att jag inte var någon vinnarskalle och att det aldrig varit viktigt att komma först. Jag hade fel. Jättefel.

Min fru och jag har nämligen en tävling. Den startade för några dagar sedan och pågår fram till mitten av maj. Tävlingen går ut på att vi räknar steg varje dag och den som gått flest steg fram till 19 maj vinner en middag som bekostas av förloraren. Ingen stor grej ju. Jag menar, världen går inte under för att man får bekosta lite käk, äta måste man ju. Därför blev jag så förvånad över min, låt oss säga, något överdrivna reaktion. Dag nummer ett gick strålande. Då hade jag 2000 steg mer än henne. Sedan gick det utför.

Dag nummer två flög djävulen i mig. Mitt dagsverke bestod av 14000 steg, fruns på 17000. Jag började komma på sätt att få steg utan att gå. Jo då, så illa är det. Efter upptäckten att mitt aktivitetsarmband registrerade mina flaxande armar som fotsteg, så blev jag en ”de stora gesternas man”. Oj vad de viftade, de små armarna. Och när man kör bil går det utmärkt att stampa upp och ner med foten som inte gasar. Jag försökte även komma på olika anledningar till varför jag helst tog kvällspromenaden på egen hand (det är ju så förbaskat viktigt med egentid). När inte det gick hem hos den äkta hälften så hörde jag mig själv säga: Jag hoppas du bryter benet gumman. Ja, jag sa det. Inget man får en stoltare hållning av direkt, det får medges. Men, och det finns ett men. Jag sa det med kärlek. Tror jag.

Förutom vissa insikter har dock denna tävling givit vissa positiva bieffekter. Jag är mer benägen att slänga soporna nu. Går också gärna upp till brevlådan en extra gång varje dag. Mina kollegor bör snart märka att jag gärna anmäler mig som frivillig när något ska hämtas i arbetsbilen. Snart finns det även anledning att köpa ny dator. För tangentbordet på den jag har mår nog inte så bra just nu på grund av min aggressiva fingernedsättning (jo, armbandet räknar steg nu också). Sedan har vi ju hälsoaspekten, rörelse är extremt viktigt. Rörelse och mål i livet. Till exempel målet att min underbetalda undersköterska till hustru ska få betala middagen när jag vunnit denna tävling.

Inte för att jag bryr mig egentligen. Det viktiga är ju inte att vinna.