Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Den här artikeln kan bara du som prenumererar läsa.

Bengtåke Carlson: Kalla bad, det får vara

ska man som man imponera på nån av motsatt könet, så krävde det säkert att man dyker, crawlar, stannar länge under ytan och såna saker. Att vada omkring i vatten till knäna, det blir inte riktigt samma sak, skriver Bengtåke Carlson.

Jag har fått ett löfte.

Det är ett viktigt löfte och det avgavs av en mycket viktig person.

Min käresta nämligen. Jag har under ett antal krönikor gömt henne bakom andra epitet, men det är dags att säga som det är.

Min käresta alltså. Hon har de flesta av de goda egenskaper jag kan komma på, men det är en som jag ställer mig aningen frågande inför. Nämligen det hon kallar för kalla bad.

Jag känner det under beteckningen vinterbad – jag är med och promenerar, jag ska köpa en cykel så fort rätt cykel dyker upp i handeln, men några kalla bad, det tar jag inte.

Det har jag gjort klart och fått ett osvikligt löfte att slippa. Jag har lovat att stå på bryggan med handduk och varmt thé, jag har lovat att heja på och beundra – för det gör jag verkligen – men aldrig nånsin kliver jag ner i nåt så fasansfullt som vatten utomhus mitt i vintern.

Jag känner nämligen på mig att i samma stund som jag har förflyttat mig ner i en vak, så kommer det en lika plötsligt som hård kallfront över just den plats där jag befinner mig.

Vaken kommer omedelbart att frysa ihop och isen stå runt min hals, lika obarmhärtig som de gamla tiders kragar som kallades för fadermördare.

Endast med knapp nöd kommer jag att kunna ta hela min kropp tillbaka ovan vattenytan. Endast med sekunder till godo kommer jag att klara mig inomhus och slippa läggas in på närmaste kliniks avdelning för omfattande köldskador.

Och detta bör undvikas, varför vi alltså har kommit fram till överenskommelse, min käresta och jag.

Det ska i det sammanhanget sägas – jag har kanske sagt det tidigare – att jag över huvud taget är mycket tveksam till bad. Det blir på nåt sätt aldrig tillräckligt varmt.

Ändå har jag badat. Senaste gången badade jag till och två gånger under samma besök på badstranden. Jag klev i, simmade runt ett tag, för att sedan kliva upp igen.

Av nån obegriplig anledning kom jag att än en gång kliva ner i vattnet. Kanske insåg jag att det skulle dröja till nästa gång. Detta var anno 2003, och jag väntar fortfarande på denna nästa gång.

Jag tvivlar starkt på att den nånsin kommer – om så sker, kommer jag under alla omständigheter att bli närmast gränslöst förvånad. Jag kan inte för hela mitt liv se det framför mig och jag brukar framför mig kunna se saker och ting jag ska företa mig.

Förresten så badade jag en gång 1992 också – det ska erkännas att det den gången var för att imponera på en person i min omgivning. Fast ska man som man imponera på nån av motsatt könet, så krävde det säkert att man dyker, crawlar, stannar länge under ytan och såna saker. Att vada omkring i vatten till knäna, det blir inte riktigt samma sak.

Det verkade i alla fall vara uppfattningen hos omgivningen, om jag uppfattade den rätt. Vilket jag av allt att döma gjorde.

Nej, ska jag imponera måste jag hitta på nåt annat. Men, det bryr jag mig inte om. Man får vara den man är och hoppas att det duger.