Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Arkivbild
Arkivbild

Daniel Lindell: Kanske finns det hopp ändå

Plötsligt börjar den människan plocka blommor från rabatten precis bredvid dig. Du tänker: ”fy sjutton vilket svin. Bara komma här och roffa åt sig av det vi äger gemensamt”, skriver Daniel Lindell.

Tänk dig att du sitter på en bänk i solen. Du njuter. Fåglarna sjunger och en lätt bris smeker ditt ansikte. Allt är frid. Då kommer en människa som ser väldigt ovårdad ut. Kanske beroende av ett och annat och du tänker att den personen nog inte har ett hem. Plötsligt börjar den människan plocka blommor från rabatten precis bredvid dig. Du tänker: ”fy sjutton vilket svin. Bara komma här och roffa åt sig av det vi äger gemensamt”. Du blir förbannad. Knyter näven.

Du får sedan reda på att den personens mor precis dött och blommorna är till hennes begravning. Människan som tog blommorna har inte en krona och tog i panik några blommor från rabatten. Ilskan rinner av dig. Du känner en viss förståelse. Då får du reda på att blomplockaren dödat sin mamma. Ilskan kommer över dig. Du känner nästan ett hat mot den där människan. Då får du reda på att det var ett barmhärtighetsmord. Mamman var svårt sjuk i ALS och bad sin son om hjälp att få ett slut på lidandet. Ilskan och vämjelsen över den här personen rinner återigen av dig. Du byter åsikt. Den knutna näven löses upp, du sträcker ut fingrarna.

Liknelsen är inte min, tro inte det. Jag är inte smart på det viset Men jag tycker den är bra för den visar hur snabbt vi kan byta åsikt. Hur vi kan gå från en dömande attityd till en mer kärleksfull och förstående. Tänker på detta just nu eftersom jag såg en dokumentär på TV4 igår om gängbråken i Biskopsgården på Hisingen. Under nästan hela dokumentären satt jag med vita knogar, käken var spänd. Maskerade unga män, fyllda av ilska. Tomma på allt annat. Under den dryga timmen som filmen pågick gick det inte ens att ana någon ånger, något dåligt samvete över spillda liv. Inte ens över oskyldiga liv som spillts. De var ju i ett krig, som de sa. Ett krig som aldrig ska ta slut eftersom ingen av de två rivaliserande sidorna kommer att ge sig.

Journalisten intervjuade även människor som fått sina liv ödelagda av gängen. En mamma och pappa som förlorat sin son, en son som befann sig på fel plats vid fel tillfälle. Deras sorgsna ögon, deras vanmakt. Min egen vanmakt, jag som bara någon dag innan åkt förbi det berg av blommor som lagts för att hedra det senaste offret i konflikten, en ung polis. Dokumentären gav inga svar på hur de här problemen ska lösas. Istället gav den en dålig smak i munnen, en känsla av att det här är hopplöst. Jag var så arg där i soffan. Tyckte inte att de där arga, unga männen var vatten värda.

Sedan kom slutet.

Vill inte säga mer än så. Ni får se själva. Men det var det bästa slut jag sett i en dokumentär. Så enkelt. Så öppnande. Så omkullkastande. Min knutna näve flyttade sig från fickan till ögat. Det var lite blött där. Ilskan förbyttes mot något annat. Inte något överslätande, liv som spillts går inte att släta över. Men en konstig känsla av något annat. Hopp kanske.