Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Den här artikeln kan bara du som prenumererar läsa.

Bengtåke Carlson: Lite om Skövde, om hus och om lakrits

Det mesta var elände, sägs det, men det tror jag inte på. Det var väl inte mer elände där än på de allra flesta andra ställen, skriver Bengtåke Carlson.

Jag var för en tid sedan tillbaka i det som var mina hemtrakter under en stor del av åttiotalet. I Skövde nämligen.

Fast riktigt tillbaka i mitt Skövde var jag ändå inte – i alla fall inte i det Skövde jag kände som min stad.

Min älskade stad som jag lämnade 1989. Jag skriver att det var min älskade stad även om jag vet att det finns åtskilliga som inte alls håller med. Framför allt män – de som gjorde sin värnplikt på något av stadens dåvarande regementen.

De säger sig sällan ha några glada minnen – det mesta var elände, sägs det, men det tror jag inte på. Det var väl inte mer elände där än på de allra flesta andra ställen.

Men en sak hade förändrats i grunden. Såvitt jag kunde se, fanns det knappt en plätt som inte på ett eller annat sätt var bebyggd.

Jag promenerade i Boulognerskogen, som tack och lov hade klarat sig, även om mitt sällskap visste berätta att den med knapp nöd lyckats klara sig från klåfingriga stadsplanerare. Tack och lov att förnuftet fick råda.

Idag ligger det höga hus med studentbostäder och andras in över grönområdet.

Men idag kan man inte längre se gamla skolan från redaktionsrutan – vilket inte spelar så stor roll eftersom det ändå inte är redaktionsruta längre.

Fast detta med hus. Jag kom att tänka på alla de hus som försvunnit här hemma. Det lilla huset bakom Kommunalrummet, till exempel. I det huset bodde min kamrat G:s farmor – på en bild ser man hennes kista framför ena gaveln.

Mammas sömmerska bodde där också ett tag. Hon hade väldigt länga naglar och jag gissar att de var i stort sett perfekta att plocka synålar från golvet med. Individen anpassar sig efter omgivningen, det är ju känt.

Den nya vägen tog med sig tre byggnader på sin färd. En av dem var Hogadals bilverkstad. Jag kan inte minnas om jag nån gång var där med min bil – men jag minns däremot att frun i det huset tyckte att det var bra tidigt att sälja jultidningar i slutet av sommaren. Hon fick en känsla av snö och bitande kall vind när jag kom med min kolorerade reklamtidning och min lista.

Sådana funderingar hade inte tanten på Tyft som alltid köpte ”Bland tomtar och troll”. Hennes hus står kvar, men har förändrats. Jag tycker det ser ut som det är till det bättre. Hennes arvingar har en fin och värdefull samling av den gamla sagoboken om de valt att behålla den.

Lägg så till alla de husrester som finns i vår närhet. I Dyreby en ruin med ett årtal inskurit i en av stockarna. Antagligen inte äkta, men i alla fall.

Vid ”Grinna” intill Medborgarhuset en gammal affär, där G:s far en gång i sin barndom köpte lakrits. Det berättade han och artonhundratalet hade sannolikt ännu inte hunnit att bli nittonhundratalet. Han frågade om jag åt lakrits, men godisurvalet hade vuxit sedan den gången – jag är inte alls säker på att vi som var unga långt efter honom, var lyckligare över vårt stora urval än han var över sitt lilla.

Detta om Skövde, om hus och om godis för mycket länge sedan.