Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bengtåke Carlson: Mer om gamla böcker

Visserligen ser jag än i denna dag inte så få ställen där det har satts en prick över stort i, men de som håller på med dylika galenskaper kan inte ha haft fröken Bäckersten som lärarinna.

Ursäkta en enkel fråga, men finns det verkligen lila rävar? Eller, för den delen, ljusgröna ormar?

Underliga frågor kan tyckas, men det är så, ser ni, att jag har fortsatt mina studier i mina allra första skriv-och räkneböcker.

Det är en fortsatt intressant sak, detta. Och lite förbryllande dessutom. Ta en sådan sak som bokstaven I. Jag menar, det kan ju inte ha varit så svårt att lära sig skriva stort I. Visserligen ser jag än i denna dag inte så få ställen där det har satts en prick över stort i, men de som håller på med dylika galenskaper kan inte ha haft fröken Bäckersten som lärarinna.

Ty ni kan vara säkra på att hon inte hade släppt iväg sin förstaklass till onsdagens lediga dag, om de inte på tisdag eftermiddag var fullt på det klara med att prick var det över litet i, men icke över stort. Vi fick för övrigt även lära oss att stava rätt när jag gick i skolan – det är en konst som till och med Svenska Akademien håller på att överge, vilket är skada.

Men alltså, min skrivbok innehåller en hel del underligheter, som knappast någon annan än undertecknad kan vara skyldig till.

Ett talande exempel. På en bild ser jag en teckning av en elefant. Intill denna elefant finns en flicka. Under bilden konstateras att ”En elefant är stor” vilket antagligen ingen kan ha något att invända mot.

Fast det är detta med färgen. Min elefant har svarta öron, men är i övrigt blå. Jag har oerhört svårt tro att det på den afrikanska savannen knallade omkring blå elefanter. Här borde fröken Bäckersten ha gjort saker och ting klara för mig, men så skedde av allt att döma inte. Jag tänker inte anklaga henne för nånting som helst. Det hela kan ha sin förklaring i att vi hade en svart/vit TV, så när det var naturprogram där var det inte så enkelt att utröna vilken färg de där djuren som var större än en flicka, hade för färg i verkligheten.

Sedan var det ju detta med räven som jag nämnde i början – den är lila. Precis som, för övrigt en ko, en ren, en stol och en sko är.

Jag funderar över om jag lidit brist på kritor. Om det kanske till och med fattades i skolans centrala förråd av dylika ting.

Om det, i så fall, också skulle förklara att jag målat en ärla gul och blå är mera osäkert. Mera klart är att det måste finnas en mening med att den katt jag färglagt fick bli fullkomligt svart. Jag har frågat Othello om saken, men hans intresse var lågt på gränsen till inget alls, det måste jag säga. Katten i boken heter för övrigt Sara – precis som den svarta katt farbror Oskar och tant Anni hade på sextiotalet. Oskar var – det tror jag i alla fall – en ovanlig bonde. Han gick varje dag fram till var och en av sina fyra-fem kor, klappade dem, kliade dem bakom öronen och pratade med dem.

Han trodde nog att de mjölkade bättre då, och det anser inte heller jag vara uteslutet.

När detta är sagt, inser jag att jag nog måste återkomma ytterligare en gång till mina gamla böcker. Varför har jag, till exempel, ritat två fågelholkar mitt bland räknetalen.

Lågstadiet kan vara ett mysterium.