Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Den här artikeln kan bara du som prenumererar läsa.

Bengtåke Carlson: Min vetenskapliga upptäckt

Först måste det hela faktagranskas, och godkännas av diverse olika instanser. Vilka vet jag inte, men det skulle inte alls förvåna mig om han Anders Tegnell är inblandad, skriver Bengtåke Carlson.

Det kan verka underligt, men det är faktiskt så att jag har gjort en ganska intressant vetenskaplig upptäckt.

Jag har inte skrivit nåt om den ännu, för jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig nämligen. Men jag hade i alla fall tänkt att min artikel i saken skulle publiceras i nån sorts vetenskaplig tidskrift.

Fast det är ju inte bara att publicera, hörde jag för några dagar sedan när jag berättade för några om min upptäckt. Först måste det hela faktagranskas, och godkännas av diverse olika instanser. Vilka vet jag inte, men det skulle inte alls förvåna mig om han Anders Tegnell är inblandad.

Nåja, till saken. Jag har inte tänkt på det så mycket tidigare, men härom aftonen slog det mig med full kraft.

Jag körde min bil och solen höll på att gå ner. Jag har kört samma väg många gånger, för att inte tala om hur många gånger solen gått ner, men det var först nu jag såg hela sammanhanget för mig.

Den vetenskaplig sanningen som jag i detta ögonblick kom på, är följande: När du kör rakt mot solen och solen befinner sig i höjd med din vindruta – vilket den i stort sett alltid gör – så faller solens för själva körandet mycket störande stråkar in i bilen precis emellan de bägge solskydden som befinner sig överst, och skall skydda mot just solen. Inte heller skyddar backspegeln dig från att få solstrålarna rakt i ansiktet.

Solstrålarna passerar allt, och eftersom de dessutom gör det med ljusets hastighet, kan man nog anta att det inte är så enkelt att komma undan dem heller.

Jag kan väl inte påstå att jag kände mig som Arkimedes direkt där jag satt och rattade min bil genom solgasset. Jag stannade inte bilen vid någon hållplats för att rusa ut på vägen och ropa att jag funnit det, som han gjorde. Han gjorde det, enligt vad som sägs, dessutom naken vilket gör det än osannolikare att jag skulle ta efter hans exempel.

Jag skulle naturligtvis egentligen forska vidare i detta intressanta ämne, men jag vet för det första inte riktigt vem jag ska kontakta och för det andra så är – tror jag, i alla fall – forskarvärlden som full av sig själv, att den helt enkelt är ytterst ovillig att ta in nya och omvälvande upptäckter som min.

Därför berättar jag det här i stället – jag uppmanar verkligen den bilkörande delen av läsekretsen att hålla saker och ting under uppsikt, på det att ni kommer att upptäcka att det är just som jag skriver.

Jag tycker det är märkvärdigt att ingen har kommit på det tidigare. Jag är ju en fullständig amatör när det gäller sol-forskning. Jag vet egentligen bara att man inte ska låta en gassande sol bränna ryggen i timmar, ty då blir det ett riktigt elände dagen efter. Det vet jag säkert, ty det har jag själv forskat fram genom att en söndag göra just detta fel vid Simsjön i Skövde.

För övrigt en fin sjö att vinterbada i, finns det de som menar. När det brände som värst på ryggen, hade jag kanske hållit med.

Till vinterbad återkommer jag.