Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Den här artikeln kan bara du som prenumererar läsa.

Jacob Humlen: Mitt livs tråkigaste insats

Det var varmt, monotont och fullständigt outhärdligt tråkigt, minns Jacob Humlén.

Det absolut tråkigaste jag har haft? Förmodligen var det i samband med att jag beordrades att göra en storslagen samhällsinsats 1999. Juli hade precis blivit augusti, jag hade nyss tagit studenten och gjorde nu civilplikt som brandman i Skövde. Två månaders grundutbildning skulle inom kort följas av två månaders praktik på en brandstation någonstans i landet, i mitt fall väntade det kanske inte helt igenom exotiska Uddevalla.

Strax innan grundutbildningens slutövningar skulle inledas utbröt en brand i Stockholmstrakten, närmare bestämt i Tyresta nationalpark och naturreservat. Sommaren var het, marken torr och elden spred sig med stor kraft och var snabbt utom kontroll. Rikets tillgängliga resurser behövde mobiliseras och i stället för att genomföra våra slutövningar så packades jag och mina medrekryter in i minibussar och körde mot huvudstaden för att hjälpa till.

När vi väl kom fram till naturreservatet dämpades entusiasmen kvickt. Att släcka den faktiska branden skulle – rimligt nog – riktig räddningspersonal göra, med helikoptrar och allt. Vår uppgift var i stället att vattna den skog som brunnit klart, så kallad eftersläckning. Sagt och gjort. Vi drog med oss våra långa och tunga brandslangar in i skogen och ägnade sedan flera dagar åt att fukta de torra markerna, timme efter timme, kilometer efter kilometer. Det var varmt, monotont och fullständigt outhärdligt tråkigt! Någon eld såg jag över huvud taget inte till under dessa dagar mer än på nyhetssändningarna. Däremot såg jag otaliga trädstammar, stenar och kottar.

Denna tristess är trots allt det närmaste en militär insats som jag kommit.

Annat är det med Ulf Jedborg. Han har haft höga poster som officer i försvarsmakten och jobbat som ansvarig för sjukvårdsutbildningar för stridande soldater. Men som pensionär agerar han just nu pandemihjälte genom att hjälpa till att vaccinera Tjörnbor på vårdcentralen.

– För det första tycker alla vi pensionärer att det är kul att komma till nytta. Och sedan är patienterna som kommer jätteglada, berättar han för Lokaltidningens Louise Jungmalm.

Snacka om samhällsinsats!

När jag blir pensionär som rapp 102-åring (eller vad pensionsåldern då ligger på) så hoppas jag att jag också kan göra en Ulf och hjälpa till där jag behövs. Men helst något roligare än att släpa slang i en skog.