Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tack för att du läser Lokaltidningen STO

Bengtåke Carlson: Till kokkaffets lov

Det skulle vara kokkaffe och helst skulle det drickas i samma kopp dag efter dag, skriver Bengtåke Carlson.

Har ni möjligen intagit dagens första kopp med kokkaffe?

Risken är överhängande att den absoluta majoriteten av er alla svarar nej på den frågan. Ni har visserligen intagit kaffe, men inte kokkaffe.

Kanske har ni intagit bryggkaffe eller nån annan sort av alla de olika varianter som numera finns i hyllorna.

Men det kan i alla fall inte bli detsamma som gamla tiders glödheta kokkaffe.

Jag är uppväxt med detta ädla dryck.

Brygga var för oss inte ett verb – det var alltså inte ett ord som beskrev nåt vi gjorde. Brygga var ett substantiv, som beskrev ett byggnadsverk vi klev ut på när vi skulle bada och inte ville vada ut – och vada ut, ville bara den som fått på sig ett par rejäla badskor.

Alla de övriga formerna hade vi inte hört talas om, knappast varit intresserade av ens om vi gjort det. Det skulle vara kokkaffe och helst skulle det drickas i samma kopp dag efter dag.

De där personliga kopparna blev till slut av den karaktären att det inte heller var nån större risk att nån annan skulle komma sig för att ta dem.

Kokkaffe ett antal gånger om dagen och med endast en lätt sköljning mellan varje gång, gjorde att det till slut kom att bildas olika små lager utefter koppens sidor.

Jag är övertygad om att om en kokkaffe-arkeolog fått fatt i en sådan kopp, skulle det säkert varit möjligt att slå fast från vilken tid de olika lagren stammade. Med en felmarginal på nåt tiotal år högst.

Det blir inte alls samma sak med nutidens bryggkaffe och diskmaskiner. Och detta påminner mig om den intervju jag för ganska många år sedan gjorde med en numera avgången partiledare. Hans historia om kaffe tål att höras ännu en gång.

Det var valturné i den norra delen av landet och en hel del personer skulle besökas – för att, om möjligt, få in en del röster men inte minst för att göra pressfotograferna nöjda.

Vid ett sådant tillfälle besökte partiledaren en dam som absolut ville bjuda på kaffe. Det var garanterat kokkaffe och det hade troligen puttrat på järnspisen ett bra tag.

Koppen som sattes fram hade dessutom varit med förr och partiledaren tänkte som så att om jag tar koppen med vänster hand, så dricker jag i alla fall inte på samma sida av den som tanten.

Så gjordes, vilket gjorde tanten glatt överraskad.

– Jaså, han är också vänsterhänt, utropade hon och kände sig säkert mera manad än tidigare att rösta på just denne partiledare. Den senare sa kanske ingenting, men tänkte säkert desto mer.

Vid ett tillfälle måste det bara vara kokkaffe – nämligen när man ska till att sätta kaga i koppen. Nu protesterar mitt rättstavningsprogram, men det bryr jag mig inte om. Är det kaga i koppen, så är det kaga i koppen. Kaka i koppen är nåt helt annat och en sak som en riktig ö-bo aldrig skulle förfalla till att inta.

Kaga i koppen behöver jag väl knappast förklara. Denna livrätt på ett ö-bord. Denna pärla bland måltider.

Osannolik utan kokkaffe. Omöjlig utan kokkaffe.