Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Arkivbild
Arkivbild

Bengtåke Carlson: Var hörde du det först?

De riktigt stora sakerna minns vi – andra kommer vi då och då att tänka på. Men de flesta faller väl i glömska, skriver Bengtåke Carlson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När detta skrivs är det torsdagen den 22 juli och det är tio år sedan en ung med gevär och bomb dödade ett ohyggligt antal fredliga människor bara för att de inte hade samma ideologi som han. Tack och lov inte hade samma ideologi som han, skulle jag tillägga.

Detta skedde i Norge och före detta statsminister Jens Stoltenberg tog upp det som sista ämne i sitt ”Sommar” denna dag.

Det han sa, kunde inte sägas bättre, och bland annat nämnde han var han satt när han hörde bomben som kreverade i regeringskvarteret. Han var hemma och klarade sig – det var inte alla som hade den turen.

Då kom jag att tänka på en sak som ofta pratas om i sådana här sammanhang. Var befann jag mig när jag hörde talas om vad som hade hänt – eller kanske snarare att det hade hänt något.

När det gäller Oslo den 22 juli vet jag exakt. Jag satt på en bänk i parken på Sundsby, och vi förberedde kvällens föreställning av Margareta-spelet. Kyrkoherde Bengt Rosenqvist slog sig ner intill mig. Han sa att det visst hade hänt nåt i Norge. Jag – som sanningen att säga inte riktigt brydde mig – svarade att om det är nåt viktigt får vi säkert veta det.

Inte i mina svartaste fantasier kunde jag föreställa mig det som skett. Sånt skedde ju inte i Norge – lika lite som det skedde hos oss.

Ett annat tillfälle – då jag inte ens var född – känner jag också till, Det var min far som berättade det för mig. Han var på sjön, och det fanns en dansk kock ombord. Det var i månadsskiftet augusti/september 1939. Alla insåg förstås att risken för krig var fullständigt överhängande. Precis allt talade för att skjutandet skulle starta precis när som helst.

Arbetet på däck pågick enligt rutinerna, när kocken – som hade radio hos sig – kom upp och kort meddelade: "Ja – nu slåss de.”

Så började han gråta, berättade far. Kanske insåg kocken just då bättre än de andra vad allt skulle komma att betyda. Drygt sju månader senare skulle det bli ohyggligt tydligt för hans del. Så fick far reda på att kriget brutit ut.

På en åker inne på Tjörn gick min morfar tillsammans med en eller ett par andra och höll på med höstsysslor, när en man som bodde i närheten, kom springande över marken mot dem.

"Nu har det brutit ut.”, meddelade han. Tyskland har gått in i Polen.

Freden kom till den danske kockens land med ett extra meddelande. Då grät han kanske igen – fast av en annan anledning.

Månadsskiftet februari/mars 1986, var jag på kalas i Halmstad. Hemkommen klockan två på natten insåg jag att det inte skulle bli mycket sömn.

Den elfte september 2001 satt jag vid min dator och läste en kvällstidning när det dök upp text överst på sidan – att flygplan hade kört in i ena tornet i World Trade Center.

De riktigt stora sakerna minns vi – andra kommer vi då och då att tänka på. Men de flesta faller väl i glömska. Barmhärtigt nog, höll jag på att säga.

Fast jag minns min första skolavslutning. Då sjöng jag en sång om att jag hade hittat ett lärkbo. Och tillade att jag inte säger mer. Och det löftet finns väl ingen anledning att bryta, ens såhär sextiotvå år senare.