Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Catharina undvek döden och lever nu med ett nytt liv

En tid efter cykelolyckan frågade Catharina Rutgersson sin läkare vilka möjligheter hon hade för att kunna bli återställd och i framtiden slippa värk.
– Han svarade att ”man brukar inte överleva din skada, så jag kan inte svara på det”, säger Catharina.
Hon var så nära döden man kan komma men är också så nära livet man kan komma då hon – mindre än ett år efter olyckan – blev mamma till sitt första barn.
Text: Tony Balogh Bilder: Niklas Ohlson/Privat

När intervjun bokades var det inte helt klart vad sonen ska få för namn.

”Just nu heter han Knut men vi får väl se om vi har bestämt oss för något tills du kommer på besök” säger Catharina i telefon.

När vi några dagar senare sitter i hemmet i Stenungsund svarar Catharina så här på frågan om namnet på underverket som föddes den 31 mars:

– Jag tror det blir Knut. Eller vad tror du? säger Catharina och vänder sig till pappa Marcus som sitter bredvid i soffan med sonen i sin famn.

Knut är ett ”vanligt men inte vanligt” namn som följt med ända sedan han låg i mammas mage. Det är dessutom ett namn som finns hos båda släkterna.

– Samtidigt har vi kallat honom för Knut ända sedan han kom ut. Jag kommer nog inte att kunna byta, säger Catharina och ler stort.

Fast egentligen är det ett smärre mirakel att hon och Marcus ens kan ha den här diskussionen.

För mindre än ett år sedan svävade Catharina mellan liv och död i samband med en cykeltur.

”Landar så jäkla fel”

Olyckan inträffade lördagen den 30 maj 2020.

– Jag minns dagen ganska bra. Det var en jättefin dag! Jag gick upp ganska tidigt. Pussade Marcus hejdå. Ett kompisgäng med åtta andra i CK Sundet och jag tog tåget upp till Strömstad för att sedan cykla hem, säger hon.

Fikastopp för cykelgänget på Bokenäset som är en hotell- och konferensanläggning i Uddevalla. Catharinas olycka inträffade cirka en timme efter att gänget lämnat Bokenäset. Bild: Filip Thunberg

– Vi hade medvind hela vägen och stannade för att fika. Vi hade det allmänt jättetrevligt. Sedan kom vi till Orust. Där tog min resa slut.

Sällskapet cyklade på rulle med Catharina som trea i ledet. I närheten av Torps kyrka ropades en varning ut om grus. Catharina bromsade lite grand men inte tillräckligt.

”Plötsligt tar det helt stopp, kanske för att jag råkar nypa bromsen, och jag gör en kullerbytta över styret och landar på huvudet.”

– För det var ju inte bara grus – det var stora hål. Jag minns att jag studsade. Känslan var som att cykla i traktorspår. Plötsligt tar det helt stopp, kanske för att jag råkar nypa bromsen, och jag gör en kullerbytta över styret och landar på huvudet, säger hon.

– Jag slår inte i någon annat del av kroppen och cykeln får bara en liten skråma på styret. Men jag landar så jäkla fel. Rätt på huvudet!

Blinkade till svar

Hon ligger kvar på marken.

– Det bara tjuter i öronen. Jag hör hur de ropar på mig. ”Catharina? Catharina? CATHARINA!?” Men jag kan inte svara för jag kan inte röra mig plus att jag hade svårt med andningen, säger hon.

– De frågade om jag hörde. Då blinkade jag.

Av sju kotor i nacken var det kota två som fick den största smällen. Hon är idag stelopererad mellan kota ett och fyra, ett ingrepp som gjordes samma dygn som hon kom in till sjukhuset.

Catharina kan röra på nacken men har inte full rörlighet i sidled och kan inte heller titta uppåt.

En bild från olycksplatsen i närheten av Torps kyrka. Bild: Marie Rydne

– Ska man ta det sista i drickan är det lite jobbigt, säger hon och ler.

Hann du blir rädd?

– Ja, för det var problem med andningen hela tiden.

I efterhand har cykelkompisarna förklarat att hennes läppar började bli blå.

– ”Shit, hon får inte luft”. Då började de göra HLR (hjärt och lungräddning) på mig. Då fick jag en tankeställare. Det var då jag tänkte ”är det så här det är när man dör?” säger Catharina som själv har kunskap kring HLR då hon till vardags arbetar som brandman och brandinspektör i Stenungsund.

Andas, andas, andas...

Marcus stod i en matbutik tillsammans med sonen Rasmus när han fick samtalet från Marie Rydne som var med cykelgänget.

”Hon svarade ”nej, det här är riktigt jävla illa” och så hörde jag henne skrika till de andra att ”ni måste börja göra HLR!”

– Hon sa att Catharina hade vurpat. ”OK, var är ni, jag kommer, jag ska bara hem och lämna grejer”. Hon svarade ”nej, det här är riktigt jävla illa” och så hörde jag henne skrika till de andra att ”ni måste börja göra HLR!”.

I det mörker som plötsligt uppstod förstod Marcus att han först måste ta sig hem. Han ringde igen och insåg att hon inte kunde andas.

– Jag väntade bara på att få veta åt vilket håll jag skulle åka – uppåt eller neråt?

Det blev söderut till Sahlgrenska i Göteborg dit Catharina fördes med ambulanshelikopter. Den anlände för övrigt till Orust 24 minuter efter att larmet kom in.

– Personalen bad mig röra på höger fot. Jag kände inget men jag tänkte att jag nog rörde höger fot. ”Bra” sa de. Då antog jag att jag rörde på höger fot. Men jag hade ingen känsel, säger hon.

– Och kroppen jobbade hela tiden med att andas, andas, andas. Personalen jobbade med att stabilisera nacken och mig medan jag bara ville att helikoptern skulle lyfta, säger hon.

”De satte på mig hörselkåpor. Jag tänkte ”men skit i dem, för fan, jag håller ju på att dö!”

– Jag kommer också ihåg att de satte på mig hörselkåpor. Jag tänkte ”men skit i dem, för fan, jag håller ju på att dö!” Jag ville bara till sjukhuset.

Andningen försvann

Kanske svimmade hon eller så minns hon bara inte.

– Men det vet jag, säger Marcus.

– Andningen försvann för dig. Jag var i kontakt med dem när du kom in. De fick lägga dig i respirator.

Från operationsbordet har hon en minnesbild av att man drar i huvudet.

Catharina är stelopererad mellan kota ett och kota fyra i nacken. Bild: Privat

– Läkaren – Olof Westlin – förklarade efteråt att man ville dra ut kotorna och sätta dem på plats innan man skruvar fast dem. Då ville de att jag skulle vara vid medvetande, så att de kunde se att jag kunde andas. Det var en riskfylld operation, säger hon.

– Jag minns att de säger ”nu får vi söva henne”. Sedan blir det svart.

Tappade åtta kilo

Catharina låg tio dagar på neurointensivvårdsavdelningen, Niva.

Hon väcktes efter operationen. Arbetet med att få en överblick över skadorna inleddes.

– Att ligga i en säng utan att kunna röra sig och inte känna något är en jättekonstig känsla. Det är som att huvudet är avkapat. Jag kände inte att jag låg där.

Varje dag bad de henne röra på olika delar av kroppen.

– ”Nu rör du foten mer än igår!” Det fick mig att pusha mig ännu mer, säger hon.

Har du gynnats av att du är cyklist?

– Jättemycket! Min goda fysik gjorde att jag kunde överleva plus att jag återhämtade mig så bra. Jag hade mycket muskelmassa att ta av. Jag tappade åtta kilo på tio dagar, säger Catharina som har ett förflutet som såväl triathlet, med fem iron man bakom sig, som elitcyklist.

Catharina på Sahlgrenska i Göteborg dagarna efter olyckan. Bild: Privat

– Men också att man är tävlingsmänniska, att man vill framåt och är målmedveten. Liksom att jag vågade sätta mig upp och till slut ställa mig upp.

Teoretisk chans

Marcus minns knappt vad han gjorde under de första sommarveckorna.

– Det är väldigt suddigt, säger han om det som var ett mörker.

– Första natten ringde jag varje timme. Och de kunde inte säga något. Jag åkte till Sahlgrenska men fick stå utanför för jag fick inte gå in, säger han.

– Men överläkaren var bra. ”Du kan inte göra ett skit men hon är på det bästa stället hon kan vara på, det bästa du kan göra är att vila för när hon kommer hem kommer hon att behöva dig”, säger Marcus.

– Han var väldigt konkret och rakt på sak. Jag gillade det! Medan sjuksköterskorna kanske lindade in det med att ”idag är det lite bättre”, så sa han att ”det finns en teoretisk chans till förbättring”.

Kommunikationen mellan Catharina och Marcus skedde under de första dagarna med hjälp av mobiltelefon.

– Två pussar för ”ja” och tre pussar för ”nej”. Så pratade vi under den första tiden.

Så här såg Catharinas nacke ut efter operationen. Bild: Privat

På grund av corona var det besöksförbud på sjukhuset men det fanns en lösning.

– Jag satt i en rullstol. De rullade ut mig på en balkong på tredje våning. Marcus stod nedanför, säger Catharina.

– Och det regnade första gången jag var där, säger han.

Lära sig allt på nytt

Mötet på distans skedde efter att hon hade flyttats från Niva till en rehabavdelning. Under de första dagarna befann hon sig i ett rum medan personalen var i ett sorts ”kontrollrum” intill med övervakning 24/7.

– Att sätta sig upp, efter att ha legat ner i nästan två veckor, var jättesnurrigt! Jag brukar berätta för vänner hur mycket muskler det egentligen krävs bara för att kunna sitta. Det är inget man tänker på som frisk, säger hon.

– En dag hade jag lyckats sitta upp i en speciell rullstol i en hel timme och bara tittat ut genom ett fönster. Då blev jag jättelycklig.

Efter cirka fem veckor kunde hon komma hem till en tillvaro där hon – bokstavligt talat – nästan fick lära sig allt igen.

”Jag fick till exempel lära mig gå – höger vänster och i med hälen – och att greppa saker. Man tänker till exempel aldrig på att man greppar ett glas med lillfingret först.”

– Allt muskelminne var raderat. Jag fick till exempel lära mig gå – höger vänster och i med hälen – och att greppa saker. Man tänker till exempel aldrig på att man greppar ett glas med lillfingret först, säger Catharina.

– Jag tänkte att ”ska jag behöva tänka höger vänster när jag går resten av hela livet?” Men nu går det automatiskt. Jag har fått lära mig allt igen. När jag har gjort det några gånger kan jag det sedan, säger Catharina som ville testa att cykla efter några veckor.

– Jag var med och filmade, säger Marcus. Jag kommer ihåg att jag var livrädd!

– Jag vill inte påstå att jag är rädd för cykeln men jag har inte cyklat i grupp än, säger hon.

– Där vet jag inte än hur kroppen kommer att reagera.

”Glad för att jag minns”

Catharina var tillbaka på olycksplatsen för ett tag sedan.

– Det var inte riktigt där jag mindes att det skedde, men man såg väldigt tydligt var det var asfalterat någonstans, säger hon om den sträcka som fick ny beläggning ganska snabbt efter olyckan.

– Jag är väldigt glad för att jag minns allt. Visst, det är jobbigt att minnas allt med HLR eftersom man trodde att man skulle dö, men annars är glad att jag minns alla röster och vad alla gjorde.

Hennes läkare har i efterhand sagt att ”teoretiskt sett borde du inte ens har överlevt den här skadan".

– Men precis alla pusselbitar klaffade rätt. Mina cykelkompisar, varav två jobbar på industrierna och kan HLR, gjorde rätt. Ambulanspersonalen gjorde rätt. Operationen gick bra. Jag var ung och vältränad. Plus att jag är positiv, säger Catharina

– Även om jag låg i en säng och inte kunde röra mig, så tänkte jag ändå att jag kommer att bli bra. Jag kommer att bli återställd, säger Catharina som dock fortfarande har värk i nacken samt ont i huvudet men att det har blivit bättre sedan Knut föddes.

Först två år efter olyckan går det att fastställa eventuella bestående men.

Catharina med sonen Knut i famnen. ”Det har varit jobbigt psykiskt att i och med skadan förlora mycket av mitt gamla liv, men att den lilla killen var på väg var något positivt att se fram emot” säger hon. Bild: Niklas Ohlson

– Men idag har jag ändå en fungerande vardag. Jag började jobba igen i slutet av augusti förra året. Då gick jag en utbildning som jag gärna ville gå. Chefen ringde mig på sjukhuset och undrade ”hur blir det med den där kursen?” ha ha! Jag svarade ”avboka inte – jag ska bli bra”! säger Catharina som fortfarande behöver förbättra styrka och rörlighet.

”Det jobbigaste är att jag inte känner Marcus värme när vi kramas och inte heller Knuts värme. Inte mer än med hjälp av ansiktet.”

– Jag känner inte om jag är kall eller varm – mer än i ansiktet – men däremot att blir jag kall och varm. Det jobbigaste är att jag inte känner Marcus värme när vi kramas och inte heller Knuts värme. Inte mer än med hjälp av ansiktet.

Kroppen valde att bli gravid

Lille Knut, ja.

Olyckan inträffade den 30 maj. Ganska exakt tio månader senare kom han till världen.

Var det en planerad graviditet?

– Nej! skrattar Catharina.

– Jag kom hem efter fem veckor. Jag kunde ”gå” men knappt lyfta stekpannan här hemma. Han blev väl till precis efter det.

En del av rehabiliteringen?

– Ja, precis ha ha!

Missförstå frågan: var det bra?

– Jag ringde runt till mina läkare och frågade. Jag åt en hel del medicin varav det för en fanns en liten risk för missbildning. Men de tyckte inte det var några konstigheter. Min kropp valde ju att bli gravid, helt enkelt, säger hon.

”De tyckte inte det var några konstigheter. Min kropp valde ju att bli gravid, helt enkelt.”

– Det tog tid innan polletten trillade ner, säger Marcus. ”Är du gravid?” ”Nej, det tror jag inte”.

– Att kroppen valde att bli gravid gjorde mig lite skräckslagen i början, säger hon.

– I början skulle du testa allt. Duscha själv, lyfta stekpannan. Jag vågade knappt röra dig…och så blir du gravid, säger Marcus och skrattar åt det som ju trots allt förutsätter en viss fysisk aktivitet.

– Vi fick ju beskedet i vecka tolv. Och jag har inte haft några komplikationer alls, säger Catharina som födde Knut normalt.

Vad tänker du om att du har blivit mamma?

– Ja, det var ju väldigt otippat, säger hon.

– Jag insåg att det kanske skulle bli väldigt tufft för kroppen men samtidigt bra för knoppen. Det har varit jobbigt psykiskt att i och med skadan förlora mycket av mitt gamla liv, men att den lilla killen var på väg var något positivt att se fram emot.

”Stör mig inte lika mycket”

En resa mellan liv och död på knappt ett år. Självklart går man inte igenom det opåverkad.

– Det är så mycket som man tar för givet, säger Catharina.

Catharina och Marcus med sonen Knut. Bild: Niklas Ohlson

– Jag uppskattar till exempel jättemycket att jag kan tömma en diskmaskin för det kunde jag inte när jag kom hem. Tidigare kunde man bråka om det men jag blir inte längre lika irriterad på småsaker, säger hon.

Har er relation förändrats?

– Det här har jag inte sagt till dig (Catharina vänder sig mot Marcus) men det har jag sagt till alla andra; jag tycker den har blivit mycket bättre. Jag stör mig inte lika mycket på honom ha ha!

LÄS MER: När livet vänder

– Vi har nog samma uppfattning, fortsätter Marcus. Jag har också lärt mig sjukt mycket. Att man som Catharina kan ställa om i livet och hitta en ny sorts nollnivå är fantastiskt, säger han.

– Förr kanske man gnällde på att man var trött eller att det var mycket att göra, men det är ju bara pinsamt efter det här som Catharina tagit sig igenom.

– Att bli elitcyklist igen är inget mål för jag kommer inte våga ta de riskerna, säger Catharina.

– Men jag ska cykla tillsammans med vännerna igen. Och någon gång ska jag bli så pass stark igen att jag ska bli brandman. Det är mina mål just nu.

Catharina Rutgersson

Född: 26 januari 1990

Familj: Sambon Marcus Larsson, barnen Rasmus, Elin och Knut. Rasmus och Elin är bonusbarn medan Knut är parets första gemensamma.

Bor: I hus i Stenungsund.

Arbetar: Brandman och brandinspektör i Stenungsund.

Vännerna som var med på cykelturen: Simon Borggren, Edvin Nilsson, Magnus Lundberg, Patrik Ragnmark, Marie Rydne, Ulf Rydne, Staffan Sandberg och Filip Thunberg.